Annons:
ToppBlogg.se Lägg till din blogg
visa alla Allmänt Bil/MC Data/IT Ekonomi & Finans Film/Tv Filosofi/Religion Fotobloggar Företagsbloggar Hem & Inredning Humor Hälsa Kultur Litteratur Marknadsföring Mat Miljö Mode & kläder Musik Nöjen Personligt Politik Resor Sex & Samlevnad Shopping Spel & Dobbel Sport Teknik Lägg till blogg logga in & ändra blogg Om ToppBlogg.se / faq Kontakta oss

this is Story Board

Berättelser om det mesta, till för alla; artiklar varvas med recension och/eller allmänna betraktelser om dåtida som nutida kultur. Ett smakligt hopkok med måttliga som omåttliga mängder kritik och Källareanteckningar.


Homepage » Besök this is Story Board

Inlägg i this is Story Board

Joyce och Smolgan
Den 16/6, det vill säga idag, fylls Dublins gator av irländare som höga på litteratur håller minnet av deras alldeles egna författaregeni James Joyce vid liv. Idag, den 16/6, äger nämligen Bloomsday rum på Dublins gator. Bloosmday är uppkallad efter huvudkaraktären Leopold Bloom i Joyce´s magnum opus Ulysses, en modernistisk ledstjärna till bok som utspelar sig under ett dygn, den 16/6 1904, i Dublin. Den svenska författaren Erik Andersson som nyöversätter Ulysses till svenska befinner sig just nu i Dublin för att insupa atmosfären och försätta sig i ett lämpligt medvetandetillstånd, vilket är av absolut nödvändighet för översättning av irländarens strukturellt enigmatiska magnum opus. Ulysses är nämligen inte särskilt läsvänlig; det krävs ett visst mått av språklig kompetens och sofistikation för att uppskatta de oändligt komplicerade kapitel som ryms inom Ulysses två pärmar.Erik Andersson har följaktligen ett tufft jobb framför sig. Lyckas han med att från engelska till svenska rendera Ulysses läsvänlig går jag utan tvekan ned på knä och tillber hans översättaregeni. Vidare, om han lyckas, skulle jag för honom, eller varför inte hellre till alla er som faktiskt läser detta forum, föreslå att ni tar er ut till förorten Limhamn i Malmö och söker upp en liten pojke som säger sig gå under namnet Smolgan. Smolgan är en blond och lockig liten 3- årig kerub som ännu inte fått sina vingar och som jag hade turen att stöta på igår, den 15/6.Jag satt obekvämt på cykelsätet, ett vanformat fanstyg till stjärtförvrängare, och tog mig obekvämt framåt genom de spridda huslängorna som utgjorde Annetorp, norr om Limhamn. Det var här, under min obekväma cykeltur, som jag stötte på Smolgan. Han gick omkring på den asfalterade gången mellan huslängorna. Två små flickor lekte i bakgrunden. Smolgan lekte dock inte. Han stod stilla på sin punkt och tittade ut i intet, till synes försjunken i djupa tankar. När jag närmade mig honom vände han upp blicken och frågade vad jag hette. Jag stannade cykeln och sa hej, jag heter Aje. Jag frågade i följd honom vad han hette. Han sa Morwyn. Morwyn sa jag, det var ett fint namn. Smolgan sa, nej, heter Kromwell. Åh förlåt, sa jag, du heter alltså Kromwell. Smolgan tittade irriterat på mig och intonerade SSMMMOOOLLLGGGAAUUIN, inte Kromwell, SSMMMOOOLLLGGGAAUUIN. Ahhh, sa jag, Smolgan. Du heter Alltså Smolgan. Det var ett fint namn.Smolgan log. Jag antog att detta var ett tecken på att han faktiskt hette Smolgan, eller att han bara hade tröttnat på min oförmåga att förstå vad han sa. Oavsett vad så nöjde vi oss båda med Smolgan. Smolgan i likhet med alla andra barn hyste en sort oproportionerlig tilltro till namngivandet. Smolgans första fråga till mig var just vad jag hette. Namnet bär- i barnasinnet- uppenbarligen individens självaste kärna. När jag sa att jag hette Aje föreföll det Smolgan som en självklarhet; han visste nu med säkerhet vad jag var för sorts typ. Kanske var hans irritation över min initiala oförmåga att förstå hans namn ett uttryck av en besvikelse hos honom över att han inte fick möjlighet att dela med sig av sin alldeles egna och unika kärna. Fem minuter in i vårt haltande samtal glänste dock denna unika kärna igenom. Med överraskande självklarhet och språklig strålglans fick han mig att förstå att framför mig stod Sveriges kommande (postmoderna) version av James Joyce. Han förklarade för mig att han var en polis men ändrade sig snabbt och sa att han istället var en målare. Allt detta föreföll mig väldigt charmerande, och väldigt "barnalikt". Det är sånt barn säger. När han dock i ett tredje infall ändrade sig och efter paus utsade att han inte alls var en polis, inte heller en målare, utan en polismålare var jag övertygad. Denna lilla 3-åriga kerub är något på spåren, något stort, tänkte jag häpet. Den lingvistiska leken, det kreativa sättet på vilket han i detta fall använde språket kändes karakteristiskt "joyceanskt". För en kort stund kommunicerade James Joyce med nutiden, genom en 3-årig svensk pojke som kanske heter Smolgan. När Smolgan till yttermera- i strävan att bevisa riktigheten i sitt uttalande- lyfte på sin sweatshirt och visade mig en helvit t-shirt blev jag lätt andfådd. Vilket magnifikt exempel på abstrakt tänkande! Smolgan besatt på något sätt möjligheten att se polismålare i en vit t-shirt, en förmåga som jag och många med mig absolut inte besitter. Jag hoppas vid stjärnorna och månen att Annetorp inser vilken förmåga som fostras i deras mitt. Jag hoppas vid solen och planeterna att James Joyce fortsätter sin kommunikation genom Smolgan. Jag hoppas därför att kanske då får vi svenskar möjlighet att än en gång känna stolthet över svensk litteratur. Det har varit glest länge nog nu. Björn Ranelid må hävda att hans eget språk, "ranelidskan", är ett spännande och uttrycksfullt påfund. "Ranelidskan" kommer dock, eller snarare har inte vid dags datum, en chans mot Smolgans (framtida) språkliga geni. Att vid tre års ålder uttala polismålare, och dessutom se en koppling mella detta ord och en vit t-shirt, skvallrar med rätta om en sådan potential. Framåt för Smolganesiskan! Framåt för ny svensk litteratur!

Benny Nagasakis konservöppnare
Två män, eller snarare pojkar, promenerar under en uppgivet grå Lund himmel försjunka i djup analys över fattigdomens väsen och omfattning. De känner sig i egenskap av studenter med en oförmåga att handa pengar på ett tillfredställande sätt som hemmahörande i denna grupp; fattigdomens grupp. Deras självpåtagna placering kan förefalla oförskämd, som ett slag i ansiktet på de som av en eller annan anledning befinner sig på ruinens skrämmande och avgrunds djupa brant. Dessa två pojkar lever i ett svenskt samhälle som erbjuder ett jämförelsevist generöst studiebidragssystem. Dessa två pojkar hade dessutom inte varit luspanka två veckor innan nästa sändning pengar om de följt sin budget, eller för den delen överhuvudtaget utarbetat en budget att följa. Oavsett alla giltiga invändningar som kan framläggas kvarstår dock det faktum att pojkarna i detta specifika skede av sina liv är luspanka, hungriga och en aning illaluktande; för välluktande schampoo kostar väldigt mycket pengar. Ena pojken har en hundralapp och inte ett uns matnyttigt i studentlägenhetens delade kökshyllor. Den andra pojken har en aning mer pengar och en större- om än liten- mängd matnyttigt att stilla den svultet skrikande magen med. Denna kortfattade berättelse handlar inte om den sistnämnde individen, utom om den första och för den delen största och äldsta av de två. Hans namn är inte Benny. Detta hindrar mig dock inte från att i berättelsen kalla honom detta, Benny, med efternamn Nagasaki, ett efternamn valt av uppenbara stilistiska skäl. Denna kortfattade berättelse handlar alltså om Benny Nagasaki och ett besök han och den andra pojken för länge sedan gjorde till en mataffär i Lund, ett besök som skulle komma att få ett ödesdigert slut. Kalla det gärna en tragedi. Benny Nagasakis konservöppnare Mataffärens automatiska svängdörrar delade på sig och lät pojkarna in. De tittade snabbt på varandra i tyst samförstånd, ögonen grumliga och intetsägande. Benny Nagasaki pendlade med armarna i sidled och propellerade sig själv framåt, till synes utan mening eller mål. De få pengar han ägde, löst liggande i fickan på hans träningsbyxor, var i stort sett enbart förmögna att inhandla en miljarddel, om ens det, av mataffärens samlade utbud. Det var alltså väldigt viktigt att hans val av mat utföll väl, att detta val tillät honom äta sig dugligt mätt i åtminstone tre dagar framåt, helst fyra eller t.o.m fem. Fem dagar vore rena himmelriket tänkte Benny Nagasaki. Fem dagar med mättande föda måste vara hur livet för kungligheter ser ut, tänkte han vidare. De båda pojkarna delade på sitt lilla sällskap och begav sig på tu man hand till sällare jaktmarker. Benny Nagasaki försvann bortom hyllorna fylld med pasta och andra veteprodukter av skilt slag och pris. Detta verkade vettigt tänkte den andra pojken, som dock först planerade att plocka upp en mjölkartong. Benny Nagasaki mumlade otydligt för sig själv och drev förbi veteprodukterna, för trött för att stanna. Ute i mataffärens mittgång igen tittade han sig omkring. Vad var det nu han skulle göra? Stående på denna punkt överläggandes med sig själv genomgick Benny Nagasaki en högst oangenäm förvandling. Hans beslutsfattande delar av cortex i hjärnans vindlande gångar gömde sig och lämnade kvar ett rått, oförvanskat och fritt strövande jag; inga impulshämningar kvar att hindra honom från ovettiga beslut. Detta tillstånd skulle komma att försätta Benny Nagasaki i en högst klurig situation. Lägg på minnet att Benny Nagasaki vid denna punkt i sitt liv var, i stort sett, svältande. En begynnande skjörbjugg.omgav honom som en fattig mans dunkelt skinande aura. Benny Nagasaki behövde föda, inget annat än föda. Håll till yttermera i minnet att Benny Nagasaki inte var i besittning av en enda konservburk, inte ens en bild på en konservburk. Benny Nagasaki var följaktligen inte i något som helst behov av att införskaffa ett verktyg utvecklat och utformat för att öppna konservburkar. Det hela var väldigt enkelt, inte svårt, utan väldigt, väldigt enkelt. Benny behövde inte en konservöppnare. Av denna anledning föreföll det för berättelsens andra pojke som en i högsta grad förbryllande grej att på väg mot kassan se Benny Nagasaki försjunken i ett samtal med ett affärsbiträde om fördelarna respektive nackdelarna med en tjusigt silvrig konservöppnare. Det var inte vilken konservöppnare som helst, inte en sådan där liten rektangel med rundade kanter och en halvmåne till skära; det var en sofistikerad modell med två handtag på vars ändar två små cylindriska skäror var fästa ämnade att föras mot varandra, och i rullande aktivitet smidigt öppna vilken konservburk som helst, stor som liten, grön som röd. Benny Nagasaki undrade hur bra denna konservöppnare egentligen var på att öppna konservburkar, hur bra den verkligen var, inget skitsnack. ”Mr Affärsbiträde, säg mig nu. Detta stycke ingenjörskonst, det ämnar öppna burkar, så mycket förstår jag. Vad jag dock ser som den pressande frågan är hur bra, med vilken elegans, smidighet och effektivetet den utför detta öppnande? Inget skitsnack levererades, ett simpelt ”bra” utstöttes från det tillmötesgående affärsbiträdet. Detta ”bra” försatte Benny Nagasaki i ett förtollande rus, detta ”bra” var soulfood för hans fritt strövande jag. En harmoniskt ljudande änglakör av magnifika konservöppnare framförandes det suktande ljudet som uppstår vid skärans möte med metall gäckade Benny Nagasakis sinne, viskade fördärv i hans fattiga men välformade och, i övrigt, funktionellt dugliga öra. I detta skede, detta tillfälliga frånfälle av rationalitet, dök berättelsen andra pojke upp bakom Benny Nagasaki. Han undrade varför Benny var inbegripen i en högst irrelevant diskussion om konservöppnare. Benny visste svar på tal: ”Den kostar ju bara 90 kronor”. Denna med självklarhet uttalade mening hängde i luften mellan de två pojkarna, ovanför det, vid det här laget, förvirrade affärsbiträdet. Affärsbiträdet tittade på pojken, därefter på Benny Nagasaki, sedan vände han på klacken och lämnade dem ensamma kvar med den tunga meningen fortfarande hängande i luften. Pojken visste med sig att han snart skulle komma att bli ansvarig för stölden av Benny Nagasakis magra stund av lycka och glädje. Pojken visste med sig att detta skulle desillusionera Benny Nagasakis fritt strövande jag, som i egenskap av att vara ett fritt strövande jag inte kände till, eller ville känna till, några begränsningar. Konservöppnaren hade kommit att bli Benny Nagaskis heliga graal, hans själs förlorade komponent.Utan den skulle han inte kunna bli hel och duglig, utan den skulle hans liv tillfälligt försvinna i ett intet och besvikelse och tragik. Benny Nagasaki inhandlade aldrig den där konservöppnaren. Besöket till mataffären avslutades istället med honom stående vid kassan, ett antal paket billig pasta och snabbnudlar liggandes på rullbandet framgör honom, kanske en svagt dallrande tår under höger ögonlock. Hade matvaror haft förmågan att tala hade de bett Benny Nagasaki om ursäkt och förklarat att de skulle göra allt som stod i deras makt för att skänka honom den lycka de visste att han förtjänade. Matvaror talar dock inte och Benny Nagasaki stirrade på dem med en alltigenom hatisk, besviken och klandrande blick. Han slängde även en snabb blick bakåt mot pojken som inte vågade möta hans blick. Pojken ville krama Benny Nagasaki, men mäktade inte till det. Inte ett ord uttalades dem emellan på vägen hem. Benny Nagasaki finns i verkligheten. Verkligheten tenderar dock emellanåt att inte finnas i Benny Nagasaki. Det senaste tecknet på Benny Nagasakis existens mötte mina ögon då jag loggade in på mitt Facebook konto. Benny Nagasaki undrade varför hans ekonomi det senaste decenniet varit så fördärvligt dålig. Frågan var oriktad. Frågan var vidare synligt frustrerad, eller var den kanske ett uttryck av tillfällig insikt? Jag vet inte. Vad jag dock vet är att Benny Nagasaki idag- med största säkerhet -är Sveriges främsta innehavare av konservöppnare. Det måste vara så. Jag skulle snarare bli förvånad om han inte hade en garderob fylld med konservöppnare. Benny, om du läser detta hoppas jag du förstår att denna, min berättelse, är ett uttryck av fullaste, djupaste och ärligaste respekt och parallellt ett uttryck av avund inför din dåvarande och -vilket jag får anta- nuvarande förmåga att stänga ute verkligheten till fördel för storslaget skimrande konservöppnare drömmar. Benny, om du läser detta hoppas jag också att du förstår att något måste göras åt dessa storslaget skimrande konservöppnare drömmar.

Anteckningar från ett källarhål 4: Nemesis
Det finns för individ A- vilket måhända är ett hastigt påkommet antagande- en annan individ B som genom själva sin existens upprätthåller allt vad individ A inte är. Det motsatta förhållandet råder då också per automatik; alltså att individ A uprätthåller allt vad individ B inte är. De är varandras nemesis. Universum är fullkomligt medveten om detta förhållande och ser allt som oftast till att individer som är varandras nemesis placeras på behörigt avstånd från varandra för att minimera risken för katastrofal konfrontation; en katastrofal konfrontation som inte annat är än en ojämförlig kakafoni av okvädesord, ett titanskt möte mellan fyra nävar- i luften vilt vevande, mot varandras ansikte kraschande- hetsiga utfall och vårdslösa anfall. En på alla sätt gudomlig avart av mänskligt beteende, en århundratets, nej årtusendets kamp mellan två individer som inte är skapta för att stå ut med varandras existens. Merparten av mänskligheten går genom livet fulkomligt omedvetna om existensen av en nemesis. Detta är i vissa avseenden beklagansvärt. Inget får en individ att känna sig så bra, så lyckad, så samman satt och existentiellt säker som ett möte med en annan individ som i allt väsentlig och oväsentligt fungerar som en manifestation av allt som för just den individen är föraktfullt och dåligt. Du kan så att säga- om du mött din nemesis- iallafall känna dig trygg med att du inte är en så avskyvärd, låg, icke samman satt och existentiellt osäker människa som din nemesis, vilken i sin tur oundvikligen tänker och känner samma sak för dig (du är ju hans/hennes nemesis). Du kommer dock troligtvis aldrig att möta din nemesis. Skulle du ha (o)turen att göra detta skulle du direkt veta att så var fallet. Även på avstånd från din nemesis, oavsett om ni träffats förr eller inte, oavsett om båda är blinda, stumma eller dumma, fylls din kropp med ett ilande obehag, en på hjärnan gnagande mistlur, en känsla av klåda, irration, frustration och allmänn livströtthet. Detta uppvägs dock till fullo av det faktum att din nemesis per automatik får dig att må bra, om inte bättre, just på grund av att dennes existens utesluter att du skulle kunna vara honom eller henne, denna obehagliga och misslyckade manifestation av allt hos människan som ont och dåligt är. Så...ut och leta gott folk; men bråka inte.

MOT FREDAG LISTAN (nr. 3)
Hej igen allihop. Denna veckas MOT FREDAG LISTA innehåller endast ett tips, men det är inte vilket tips som helst utan ett som med fog gjort mig intresserad av inhemsk svensk musik igen. Kvartetten Sonjagon, hemmahörande i Saltsjöbaden, Nacka, släppte tidigare i år sitt debutalbum Arches. I svenska musikmagasinet Groove står det att läsa under titeln Sonjagon, inspirerad indierock: Per Sinding-Larsen har kallat dem ett ”dynamiskt Radiohead, fast med oändligt mer spännande sång”.Förutom Radiohead säger sig bandet även vara influerat av Sonic Youth och Nick Drake. Influenserna må vara många och till synes spretande, men kvartetten lyckas ur denna välljudande inspirationskälla utvinna musik som står på egna ben, och om några år med säkerhet kommer levitera över det inhemska som icke inhemska landskapet. I Sonic Magazine skriver recensenten PM Jönsson om kvartettens debut: "Soundet är dynamiskt, sammansvetsat. Det hörs att Sonjagon har ett antal år tillsammans bakom sig. Det jag framför allt tänker på är hur de kommer att utvecklas – här finns så många idéer, så mycket potential. Hoppas bara att Nacka-kvartetten tar det lugnt och inte blir stressade av alla skivbolag som säkert kommer att slåss om dem."Det latent liggande löftet om framtida storhet manar till uppmärksamhet. Lyssna in dig på bandet här, och om du som jag gillar vad du hör, dyk upp på klubb Babel i Malmö som den 30 juli har äran att på scenen husera kvartetten.

Valhandlingens underbara men ack så korta inverkan
Varje gång jag använder min demokratiska rättighet att rösta fylls jag med en känsla av oövervinnerlighet, ett elektriskt och affektivt stegrande rus längs ryggraden. Friheten. Detta är för mig den representativa demokratins mest tilltalande aspekt. Friheten att rösta på vilket parti eller vilken individ som helst. Friheten att hålla sin röst hemlig eller offentligöra den, i stora som små sammanhang. Friheten att inte rösta alls. Dessa friheter sammantagna bär dock på samma gång upp de ofriheter som implicit medföljer. Friheten att rösta begränsas till existerande partier, vilka du som individ kan tänkas anse inte är någonting annat än ett val mellan två, tre, fyra eller flera onda ting. Friheten att låta bli att rösta är en i sig innehållslös handling som inte orkar kommunicera någonting till någon. Det är att likna vid ett skrik ingen hör. Kanske valvägrar du av principiella skäl. Kanske bryr du dig inte för att du har förlorat tilltron till det parlamentariska systemet. Det kvittar vilket, en icke- handling är ändå alltid en icke- handling och kan i sig inte kommunicera någonting av värde. Om valet dock genomförs har det en viss konsekvens. Denna ytterst lilla beståndsdel av valhandlingen är en högt skrikande mikrob, en liten beståndsdel som i kvalitet och livsgläjde vida överstiger valhandlingens andra och mer negativa aspekter. Du betyder något genom ditt val. Ditt val utförs i trots mot valhandlingens begränsade räckvidd, i trots mot de implicit medföljande och begränsade aspekterna av valhandlingen. Detta trots är i all sin självklara enkelhet en storslagen symbolisk handling vilket likt inget annat porträtterar valfrihetens essens. En oändlig möjlighet till allting. Jag har just varit och lagt min röst på Piratpartiet och känner mig fortfarande rusig av lycka. Jag kommer med liv och lem att försöka leva på detta rus - leva mitt i valhandlingen- tills vardagen oundvikligen gör sig påmind med sin tröttsamma och monotona stämma; Varför röstade du på dem?

6 juni?
På väg mot bussen för att ta mig hem till centrala Malmö från villaförorten Annetorp stötte jag på ett dussin flaggstolpar på vilka den svenska flaggan stolt vajade. På väg mot ett säte i bussen som lydigt skulle ta mig hem stötte jag på en busschaufför som stolt bar en keps med de blågula färgerna och texten Sweden inbroderat framtill. Jag visste inte hur jag skulle bemöta detta spontana utfall av patriotiskt kreativitet, så jag log underligt, vilket med största säkerhet förbryllade chauffören. Det förbryllade iallafall mig. På den obekväma stolsitsen med naturgasmotorn brummande i det perifera försökte jag läsa några rader ur en medtagen bok. Mina tankar gick dock oavbrutet tillbaka till kepsen och flaggorna som bars respektive hängdes på stolpar för att fira Sveriges nationaldag. Denna symboliska gest föreföll mig fullkomligt innehållslös. Hur firar man en nations speciella dag? Vad innebär det att gratulera en nation? Vilken funktion kan denna dag tänkas uppfylla? Alla de olika individer som, i det här fallet, utgör nationen Sverige har säkert sina egna svar på dessa frågor. Vissa svenskar ser säkerligen ett egenvärde i att vara just svensk, vad detta nu kan tänkas innebära. Vidare, då nationalstatens tidevarv är förbi förefaller ett firande av en nationalstat som en lustig anakronism. Vad det idag innebär att vara svensk verkar nationaldagen oförmögen att på ett meningsfullt sätt peka ut eller påminna oss om; för vad säger dig flaggan och vad säger dig kepsen; ingenting. Därför yrkar jag nu alla läsare av detta forum att ta av kepsen, slita bort texten Sweden och ersätta det med ditt namn, ditt väldigt egna namn; ta ned flaggan och ersätt den med en vimpel där du stavat ditt eget namn. Detta namn säger mer om nationen Sverige än Sverige självt.

Anteckningar från ett källarhål 3: Stackars teletubbianare.
Jag vill inledningsvis klargöra att jag är av den uppfattningen att Teletubbies bör förbjudas, skådespelarna bör fängslas och föräldrar som tillåter sina barn att se detta magnum opus av skrämmande färger, ljud och övrigt obehag bör bötläggas. Teletubbies är ekvivalent med att skedmata sitt barn med parasiter som med glädje äter upp barnets latent liggande potential till självständigt tänkande. Om ni inte känner till Teletubbies ta er då en titt på följande teletubbie-klipp innan ni fortsätter läsa: Klicka här och begrunda. Scary stuff!Figurerna i Teletubbies har namn som Tinky Winky, Dipsy, Laa-Laa och Po. Jag kommer nu att ge er några sekunder att betänka dessa namn: Tinky Winky, Dipsy, Laa-Laa och Po, Tinky Winky, Dipsy, Laa-Laa och Po. Genom repetition ska barnet lära sig de semantiska och logiska enigman som världen består av. Detta kan låta fint, men låt er ej bedras; det är inget annat än meningslösa fonetiska uttryck som snarare än att kognitivt utveckla barnet hämmar dess kognitiva utveckling. Ett barn kan utan hjälp utstöta Laaaaa-Laaaa eller , för den delen, Po. Det ligger i deras natur att förvånat mumla fram otydligheter. Det viktigaste är dock att inse att ett barn bör- så snart det föds- lära sig att prata på ett sätt som alla kan förstå. Teletubbies hjälper dig som förälder inte i denna strävan. Ett barn uppvuxen på Teletubbies kommer- detta är jag fullkomligt övertygad om- vid 20 års ålder med största säkerhet uppvisa symtom på utvecklingshämmning och peka på träd och stamma fram "T..T...TLLLLÄÄÄD... ehhh G...G...GLLLÖNT". Efter detta precisa utpekande och beskrivande av tinget träd skulle han eller hon i fullkomlig mental utmattning stoppa ena fingret i näsan, sticka det så högt upp och in det bara går, mest för att pröva, och oundvikligen ge sig sälv hjärnvärk.Missförstå mig inte. Alla tycker att dummerjönsen är ett pittoreskt och trevligt inslag. Alla tittar gärna på dem från avstånd och utbrister i vad de anser vara empatiska konstateranden: "Han verkar iallafall lycklig". Detta är en myt! Den eftersatta är inte lyckligare än någon annan, enbart mer förvirrad. De riktigt lyckliga är de som med någorlunda intakt förstånd fortfarande hävdar saker som att slaveri aldrig förekom, att krig är ett nödvändigt ont eller att Julio Iglesias faktiskt är en konstnärlig musiker. Detta lilla trollstycke, att göra svart till vitt, uppvisar en total förmåga att, till fördel för individens välmående, missförstå det faktum att slaveri faktiskt fanns, att krig faktiskt inte är ett nödvändigt ont och att Julio Iglesias i själva verket bär för mycket brylkräm och mest vickar med underlivet i riktning mot 50-åriga damer med blått hår; vilket verkligen inte är konstnärligt utan snarare störande. Dummerjönsen har inte denna förmåga att göra något till vad det inte är. Föreställ dig en gravt senil 90-åring med oklart tal som jämt och ständigt utsätts för utmaningen att med en mening försöka förklara strängteorin. Detta är inte lycka. Alla tror att livet är lättare om man är dum och följaktligen inte har förmågan att på djupet analysera och förstå världsliga problem som svält och klimathöjning. Alla tror detta, alla utom dummerjönsen själv, som vilt anstränger sig för att förstå logiken bakom hur man går i en rak linje. Detta är i högsta grad ett världsligt problem som i akut mening återanknyter till en individs välmående. Vi kan runtom i världen idag se en tillväxt av ungdomar som agerar som om de vore gravt senila 90-åringar med talproblem. Detta är Teletubbies fel. Ett släkte av "teletubbianer" har börjat nå vuxen ålder. En "teletubbian" agerar i alla bemärkelser som en gravt senil 90-åring med talproblem som endast kan förstå världen med hjälp av väldigt skarpa färger, med det enda undantaget att de faktiskt inte är 90 år, utan betydligt mycket yngre. Det olyckliga är fortsättningsvis att "teletubbianen" tvingas hantera en alltmer komplex och konstig värld med hjälp av inget annat än en grav senilitet och ett mycket olyckligt talproblem. Teletubbianen är väldigt förvirrad och olycklig. Hade han eller hon, deolycksfåglarna, inte haft o(turen) att bära ett skuggigt sinne hade han eller hon förstått att Teletubbies, och inga andra än dessa färgepeleptiska monster, ligger bakom hans eller hennes prekära situation. Lite dock inte på mig. Genomför er egna lilla undersökning. Kolla hur livet ter sig för en vuxen "teletubbianare" i jämförelse med en vuxen "icke-teletubbianare" som i yngre år tittat på allt annat än Teletubbies. Jag lovar er att "teletubbianaren" kommer att vara den som konstant pekar på dig med ett brett leende utspritt över ansiktet och säger något osammanhängande för att sedan vända sig om och försöka inleda ett samtal med en duva. Duvan fattar ingenting vilket besvärar "teletubbianaren" som kontemplerar hur det vore om duvan slutade stirra på "teletubbianarens" skor. Det hela blir helt enkelt för mycket för "teletubbianaren" som börjar gråta. Du kan inget annat göra än att avbryta din högst inofficiella undersökning och trösta den olycksalige "teletubbianaren".Jag väntar på de massdemonstrationer sammansatta av bekymrade föräldrar som högljutt protesterar mot Teletubbies och istället förespråkar Lars Von Trier och Michael Hanecke som vettig underhållning för de i vardande små människor vi kallar barn.Var kan man höra protesterna? Var går det att läsa om alla de offer för Teletubbies som finns världen om? Ingenstans! Vem stannar när de på gatan passeras av en förvirrad "teletubbianare" och ger denna en krona och en lyckönskning? Ingen! Tystanden, frånvaron av hetsiga utskri , frånvaron av plakat och den allmänna apatin kring detta växande problem skrämmer mig ur mina skor. Istället för vettiga protester, analyser och åtgärder väljer fransmännen att stämma Tinky Winky för att ha lockat små pojkar att bära väska och därmed agera mer "bögigt". Ironin är uppenbar då vi alla vet att fransmännen är latent homosexuella bohemer, som alla verkligen diggar att bära handväska. Vidare, om detta är den enda svit barnet lider av efter exponering av Teletubbies ska han tacka sin lyckliga stjärna. Informerade individer kan förvisso skaka av sig detta franska exempel på "bögförakt" genom att påminna sig själva om att homosexualitet är en medfödd sexualitet och inte en socialt betingad företeelse. För övrigt förefaller det mig hälsosamt om den lilla pojken genom Teletubbies kommer i kontakt med sin mindre manliga och mer feminina sida. Handväskor är ju fina. Det är lättare att förvara plånboken och nycklarna i en handväska. Detta, att agera mer "bögigt", vilket verkar vara det enda fördelaktiga som kan utvinnas ur Teletubbiesindustrin, detta väljer man att stämma dem för! Alla de fall av individer , denna oräkneliga mängd teletubbianare, som jämnt och ständigt går in i väggar, snubblar över sina egna fötter, med ansträngning lyckas räkna till ett och tror att varje människa har en sort teveskärm inbakad i magen; när ska de få sin samhälleliga upprättelse? Varför är dessa fall inte förekommande i dagens debatt kring barnets välmående? Varför, oh, varför läggs inte fokus på detta växande problem. Alkohol, droger, våldsfilmer och våldsamma tevespel är ingenting i jämförelse. En droppe i Nilen. Teletubbies ÄR Nilen! Varför, oh bedjande, varför...

MOT FREDAG LISTAN (nr 2)
Dags igen, alltså, för MOT FREDAG LISTAN. Denna vecka: Argsinta dockmakare, animerad dockteater, post-rock utfall och Ian Curtis.[BOK] Fury av Salman Rushdie.Protagonisten i Salman Rushdies 2001 utgivna Fury är en allvarligt arg dockmakare tillika Professor i idéhistoria som går under namnet Malik Solanka.Behöver jag säga mer. Läs denna sotiga, komiska och intensiva bok på tåget, innan sömnen i sängen, på toaletten, var som helst när som helst, det kvittar, det viktigaste är att du ger dig tid att läsa den.[FILM] Coraline i regi av Henry Selick.En tunnel funnen bakom en liten fyrkantig dörr leder Coraline till en parallell verklighet där hennes "andra" föräldrar till skillnad från hennes "första" faktiskt bryr sig om att umgås med henne. En film som är mer Tim Burton än självaste Tim Burton. En elegant berättad historia med minnesvärda karaktärer, miljöer och tillhörande musik. Se mer på IMDB.[MUSIK] A Little Bit of Soldarity Goes a Long Way av And So I Watch You From Afar.Ett euforiskt utfall av det irländska postrock bandet And So I Watch You From Afar som i likhet med DMST´s (Do Make Say Think) The Universe! inte annat än ett leende på dina läppar sätter.[DOKUMENTÄR, TILLSTÄLLNING] Joy Division.För alla er som i likhet med mig fortfarande hyser ett nära på barnsligt intresse för Ian Curtis, f.d sångare i legendariska Joy Division, kolla in Debasers dokumentärvisning Joy Division i Folkets Park, Malmö ca. 21:30.

Anteckningar från ett källarhål 2: Helvetesmaskin.
En uppsjö av fortgående insiktsfulla inlägg i diverse "tyckbara" frågor om vad som helst under solen och månen svävar rastlöst omkring sökandes sin värdiga antagonist, sin värdiga motståndare. Ibland fångas dessa inlägg i en specifik fråga upp av en särskilt ovärdig antagonist/motståndare vars funktion endast verkar vara att smörja kuggarna hos den helvetesmaskin som är uppbyggd av dumheter, oförmågor och trivialiteter. Ibland utstöter denna maskin ett och annat ovärdigt rap som emellanåt, i egenskap av sin nyskapande doft får vi anta, lockar till sig följare.Helvetesmaskinen är, för att förtydliga, beteckningen på den totala summan dumheter som vid ett visst tillfälle har existens. Den existerar från stund till stund där var stund i förhållande till föregående och kommande stund utgör en fortlöpande helhet av alla dumheter (dumhetens totalitet). Den fortlöpande helheten utgörs av den oändliga helvetesmaskinen, och denna kommer tyvärr alltid att vara, i mindre eller större utsträckning, en del av vilket samhälle som helst.Maskinen är glupsk, girig, men framförallt dum, så otroligt dum. Den drivs bland andra av alla de som fortfarande hävdar och kräver Sverige åt svenskarna, eller vilka det nu än kan tänkas vara som kräver vilket land det nu än kan tänkas vara åt just sig själva; till synes mest för sakens skull. Förra årets nationaldag gav upphov till en strålande uppvisning i dumhet från detta skikt av det [svenska] samhället. I Blekinges residensstad Karlskrona vid en grusbelamrad parkeringsplats vid namn Sparreplan fångade Sydnytt upp en liten samling infödda svenskar tillhörande det osannolikt dumma partiet Sverigedemokraterna. De hade avslutat sin demonstration på denna, för dem, väldigt viktiga dag; den dag - du stolta 6 juni - då vår urkung Gustav Wasa på stolta plankor plogade sig fram genom snön för att inta sin rättmätiga position som härskare av allt svenskt. Reportern frågade en av de manliga demonstrationdeltagarna varför det var så viktigt för Sverige att förbli svenskt. Han svarade "...dessa byggnader som omger Sparreplan. De är svenska och de är fina..." Efter viss förbryllad tystnad frågade reportern vidare om det faktiskt inte var så att dessa byggnader byggts av icke-svenskar, typ tyskar eller holländare, och vidare, vad deras finhet överhuvudtaget har med någonting att göra...Dumheter! Kugghjulen på maskinen vänder sig, tryggt förvissade om att dylika förvirrade och främlingsfientliga åsikter med en till synes översvallande förkärlek för svensk arkitektur i fortsättningen kommer att välla fram.Helvetesmaskinen drivs fortsättningsvis av alla de extrema islamister som strävar efter att införa sharia världen över. Den drivs av alla de löjeväckande och inbitet konservativa amerikanare som hatar alla muslimer, oavsett. Heter du Muhammed eller något annat orientaliskt-klingande är du med största säkerhet körd och kan räkna med att få en tvåpipig bössa tryckt rakt upp i ansiktet.Helvetesmaskinen drivs av alla dessa mentalt regressiva motorcykelgängs snubbar som bär läderväst, läderhatt, läderstövlar och läderhandskar, och, trots sin läderaktiga utstyrsel, beväpnar sig med lika delar hat och påk för att spöa homosexuella.Helvetesmaskinen drivs av alla de som hävdar att vem som helst, när som helst, kan måla en tavla, skriva en bok eller i allmänhet utföra någon sorts konst. Detta är inte fallet. Det finns bra konst och följaktligen alltså dålig konst. Att hävda detta är inte, som vissa envetet skriker, att hämma individens kreativitet och/eller skaparlusta. Att hävda detta är inte alls, som vissa envetet skriker, samma sak som att propagera för ett klass-samhälle. Det syftar i all enkelhet till att i viss mån försöka förhindra att viss konst ser dagens ljus, sådan konst som egentligen inte är konst och som oundvikligen leder till att du förlorar tron på mänskligheten och drivs att ända ditt liv på ett så obehagligt och plågsamt sätt som mänskligen är möjligt. Jag tänker på halvdana tavlor likt de som nuvarande rikskändisen Carolina Gynning faktiskt, för ett tag sedan, fick lov att visa på ett galleri i Malmö. Grötiga och mentalt retarderade skapelser som får vaginamonologerna att framstå som ett nyskapande och upphöjt mästerverk. Yrkar jag för censur. Nej, nej, nej. Jag gillar bara inte Carolina Gynning. Inte heller gillar jag Alex Schulman, före detta rikstäckande bloggare, som i nepotisk laganda, då hans far uppenbarligen var Hylands högra hand, tillåtits skriva en självbiografisk roman som formligen vältrar sig i sin egen viktighet, vilket förefaller vara den enda anledningen till dess fortsatta existens då den är så otroligt oviktig och dum.Allt detta och mycket, mycket mer är dumheters dumheter som aktivt bidrar till att smörja kråset på allas vår förhatliga helvetesmaskin. Allt detta och mycket, mycket mer...

Anteckningar från ett källarhål 1: L. Ron och bruna bönor
Vid flertalet tillfällen den senaste tiden har jag haft den oansenliga oturen att stöta på scientologi rörelsens underhuggare: värvaren. Vid små fällbord täckta med (vad har de där under) rött plysch som är mönstrat med stora gula bokstäver vilka sammantagna stavar ordet Dianetik står dessa värvare iförda sin övertygelse. Vid stora saffransgula tält vars interiör ofta bekläds med diverse osmakliga och provokativa fotografier av lemlästade barn och vuxna- från inbördeskrig vi inte ens visste fanns- står de iförda samma oöverträffade övertygelse. Överallt i dessa tält kan även magnifierade fotografier av rörelsens upphovsman L. Ron Hubbard synas.Detta ansikte är det maniska ansiktet hos en man vars övertygelser skulle komma att leda honom och hans anhang på en galen irrfärd i det amerikanska landskapet, både till land och till havs; det maniska ansiktet hos en man som fortlöpande författade nya dekret anbefallande anhängarna till större underkastelse; dekret tillkomna i huvudet på människan Hubbard med lika delar nonchalant som skrämmande enkelhet. Detta ansikte är det förvridet självbelåtna ansiktet hos en man vars pseudoreligiösa och pseudovetenskapliga rörelse till slut kom att förtära honom med paranoia. Det som på 1950- talet började som en rörelse kom i takt med Hubbards växande galenskap att utvecklas till en strikt hierarkisk sekt med väl dolda inslag av straffdisciplinering. Min (skapare) vad jag ogillar detta maniska och självbelåtna ansikte som idag av scientologiföljare hyllas som en upplysningens, insiktens och rättfärdighetens man.Det är enligt min förståelse vanligt förekommande på stora scientologimöten, främst i Nordamerika, att L. Ron Hubbards bild - upphängd för alla mötesdeltagare att beskåda - ofta saluteras med en honnör, som om han vore någon sorts själens sanna (och krigiska) upplysare. Honnören förefaller vara ett uttryck av ärlig saknad ("Kom Tillbaka L. Ron!"), igenkänning ("Vi förstår dig L. Ron!")och omedveten som medveten kanonisering ("L.Ron var en jäkla bra snubbe, troligtvis den jäkligaste snubben av dem alla!"). I likhet med buddhismens Siddharta Gautama (senare Buddha, den upplysta) har Hubbard kommit att förhöjas i det oändliga efter sin död. Den avgörande skillnaden dem emellan är dock att emedan Siddharta presenterade en förhållandevis sammanhängande livsfilosofi med inslag av "common-sense" lade Hubbard på bordet ett sammelsurium av intryck från väst, öst och inte att förglömma science-fiction genren i sin sämsta och minst intresseväckande form. Detta sammelsurium kan i korthet sammanfattas som ett osammanhängande hopkok av koncept, antaganden och begrepp som fungerar lika väl tillsammans som bruna bönor och reducerad hallonskysås. Det är uttryckligen äckligt och besynnerligt för ett friskt eller friskare sinne att ens närma sig. Djävulens avkomma drömmer mardrömmar om detta slaskiga fat med stelnade bruna bönor omgivna av sporadiska skvättar av röd skysås från hallon.Värvarna ler i fortlöpande succession plågsamt välvilligt mot mig och min motvilliga fascination för deras idol-dyrkan av Hubbard. De förklarar vari det förkastliga med modern västerländsk psykiatri och medicin ligger. Uppenbarligen kan man få hjärnans signalsubstanser att slå sig till ro och sluta oroa ens bräckliga själv med hjälp av vitaminer och motion. Det finns inget sådant som genetisk psykisk ohälsa. Läkemedel skadar uppenbarligen på ett eller annat sätt din thetan (själ). Akta din Thetan. Psykiatrin har uppenbarligen en direkt historisk koppling till koncentatrionslägrets Mengele (sic). Hubbard stirrar oavbrutet, maniskt och självbelåtet där han hänger på den saffransgula bakgrunden omgiven av ett fotografi av en lemlästad flicka och ett plakat som skriker "Är Du Lycklig!". Han är en frånvarande entitet gjord närvarande genom dessa villiga drönare jag omges av. Det är beklagligt...och betryggande. Vilken tur att jag inte är scientolog. Jag vet inte riktigt hur min thetan hade mått då?

Messianskt grubbleri - om att vara unik eller inte.
En människa är ett enskilt subjekt med specifikt kognitiva drag som särkiljer det från alla andra, till det yttre, liknande subjekt. En människa är i sig själv ett original som inte kan återskapas i exakt samma utformning. Subjektet är unikt.Fortsättningsvis är en människas åsikter eller förhållningssätt till livet i viss bemärkelse alltid unika; unika såtillvida de alltid är ett medvetet som omedvetet uttryck av ett unikt subjekt.Detta är något vi alla borde kunna enas om och fastslå som ett kunskapsteoretiskt faktum: Ett subjekt kan aldrig någonsin till fullo erfara, eller snarare tillgå, ett annat subjekt.Denna avskildhet kan kanske kännas olustig, besvärlig eller rentav skrämmande, vad vet jag. Jag antar att oftast är det inget individen i någon större utsträckning tänker på. Som art har vi en väl utvecklad förmåga till kommunikation. Vi förstår med enkelhet andra genom deras förmåga till kommunikation, så till den graden att vi kan luras tro att vi fångat denna individs essens. Detta är aldrig fallet. Missförstå mig inte. Du kan lära känna allt om en individ, ni kan avsluta varandras mening och på alla andra tänkbara sätt agera som om ni vore mentalt siamesiska tvillingar. Detta fungerar dock aldrig som legitim ersatz för att vara denna andra individ, att vara detta andra subjekt, för du är ju du och ingen annan. Denna avskildhet är följaktligen i all sin lönlöshet och närmast osynliga närvaro vad som utgör den yttersta beståndsdelen av vad som gör oss unika.Avskildheten kan till yttermera liknas vid en innehållslös behållare. Ordet unik kan inte relatera till något annat än denna innehållslösa behållare. När behållaren fylls med åsikter och världs- samt människosyner knyts subjektet på ett eller annat sätt till ett större kollektiv som delar dessa åsikter och världs- samt människosyner. Denna förminskning av avskildhet från andra subjekt (vilket vi konstaterat inte till fullo kan genomföras) påverkar proportinerligt ens unikhet. Man kan finna en individs unikhet genom att undersöka hur många som delar hans/hennes åsikter och världs- samt människosyn. Ju färre desto mer unik, ju fler desto mindre unik.I denna bemärkelse förefaller det mig som om alla som är väldigt unika uppenbarligen gör något som snarare än att attrahera följare, repellerar dem. Att vara unik verkar ligga väldigt nära att vara impopulär, konstig och/eller avvikande. Ta en snabb titt i Guiness Book of Record och du stöter oundvikligen på en massa unika människor. Du skulle dock oftast inte, får jag anta, om du hade möjligheten, följa deras exempel. Vill du verkligen vara den individ som lyckats äta flest pajer på kortast möjliga tid, eller erkännas vara den individ som har längst naglar, störst öron eller störst ögon? Bryr du dig överhuvudtaget eller nej, ORKAR du ens lägga energi på att vara den individ som stått på ett ben (förutsatt att du har två) under längst tid i hela vida världen? Svaret kanske inte är ett unilateralt NEJ, men jag vågar anta att det ligger nära.Unikhet förefaller bestå av två i förhållande till varandra uteslutande aspekter. Den första aspekten är att du i egenskap av att vara ett särskilt subjekt automatiskt tilldelats unikhet. Denna aspekt kan om något betraktas såsom varande individens naturrätt, din vid födsel givna rätt att hävda ditt subjekts unikhet. Se gärna denna aspekt som ett oändligt checkhäfte, vilket du endast kan använda för att köpa din individ saker som hävdar dennes unikhet. Det visar sig dock att ju oftare du använder detta checkhäfte desto mer repellerar du din omgivning. Detta är den andra aspekten; att automatiskt av en eller annan anledning repellera folk. Tillsammans utgör de unikhetens essens, vilket vid närmre inspektion paradoxalt nog verkar vara din givna naturrätt att repellera folk. Har jag fel? Jag tror inte det ,och därför yrkar jag alla läsare av detta forum att försöka vara så unika som möjligt samtidigt som ni erhåller största möjliga mått av popularitet eller positivt erkännande från en bredare publik. Det finns strax över ca. 6 miljarder människor på jorden och de flesta är långt ifrån unika. Detta är väl en bra sak, eller har jag missat något?


Annons:

Vill du tjäna pengar på din blogg?

Vet du om att du kan tjäna pengar på ditt bloggande? Genom att publicera annonser från olika affiliatenätverk på din blogg får du provision på den försäljning som dina besökare genererar. Du väljer själv vilka företag och produkter du vill marknadsföra men en enkel tumregel är att hålla sig till sådant som intresserar just dina besökare.

Nedan listar vi olika affiliatenätverk som vi rekommenderar. Besök dem alla och registrera ett konto som "Publisher / Annonsör". Därefter kan du välja och vraka mellan olika program som du vill marknadsföra. Kontakta oss gärna om du har några frågor så ska vi försöka hjälpa dig framåt. Lycka till!


Registrera konto på AdTraction - Har många bra annonsprogram för t.ex. hälsa, skönhet, parfym, smink m.m.